Om boken: 2024 / Beau Fortier var huvudpersonen i de flesta av mina äckliga tonårsfantasier. Jag träffade honom när jag gick i gymnasiet, en tid som helt kretsade kring dåliga frisyrer, misslyckade försök att flirta och vetenskaplig forskning om vilket märke av toalettpapper som var bäst för vaddering av behåar -gamla juridikstudenten Tulane fakulteten, Bo var lika mycket av ett mysterium för mig som andra basen (i både baseboll och sovrummet). Han var äldre. Läskigt och varmt. Pojkar i min ålder hade kycklingfötter och knubbiga kinder. Bo hade förhårda händer och stålkäke. Våra interaktioner var sparsamma – mest involverade mild stalking från min sida – och ändå, innerst inne, hoppades jag desperat att han såg mig som en potentiell älskare snarare än en kärlekskrank förlorare. Det visade sig att jag hade lurat mig själv. Mitt ömtåliga ego lärde sig den läxan nu, tio år senare, är vi båda tillbaka i New Orleans och gissa vem som plötsligt inte kan ta blicken från mig. Min gamla vän, Mr. Fortier. Jag har blivit äldre, mer säker på mig själv. Mitt ego bär en skottsäker väst. Fjärilarna som en gång fyllde min mage är borta. När jag var tonåring varnade Beau mig att vakta mitt hjärta. Låt oss hoppas att han vet hur han ska skydda sitt.